A Gaitanina

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
A Gaitanina
by Giovanni Ventura

Gioann Ventura (1801-1869)‎

A Gaitanina

Canta bella T'anoeu quell primm moment
che i tò oggitt, la toa vos, i tò graziett
m'han traa lì locch, e m'han pizzaa de dent
El sofreghett!

I primm moment d'amor hin tanto bej
che no se pò desmentegassi pù!
guarda, Ninoeu, me rid fina i cavej
pensàndegh sù!

Toeu, ciapa: sta ghitara, e famm sentì
quella cara canzon c'hoo sentuu allora;
famm tornà indree quell temp! famm tornà chì
quella sant'ora!

coss'el Tanoeu? coss'el, te vègnet rossa?
te sbàsset giò i oggitt? te lèvet sù?
te g'hee paura fors de dì quajcossa
sui tò virtù?

Comenzi a intonà mì, se l'è per quest;
e quand avaroo ditt dì fatti toeu,
te tiraree inanz ti cantand el rest,
sona Tanoeu.

- L'era ona sira d' on belI dì d'estaa,
tirava adasi, adasi on ventisell,
el ciel l'era seren, lùster, spazzaa,
tutt pien de stelI;

E mì per god el fresch in mezz ai fior,
sera vegnuu giò in cort cont i vesin,
in quella bella cort, con tant amor
missa a giardin;

Quand tì te see comparsa sotto al troeus
che forma balduchin su l'uss de cà,
e tucc t'han miss in scoss erbett e roeus
per fatt cantà.

E lì, vedèndem, t'ee toccaa sti cord
cont on arpegg patètich e grazios,
e poeù t'è comenzaa, metend d'acord
col son la vos:

«Amor, amor! l'è chì al mè ben, l'è chì!»
«Lu 'l g'ha 'l mè coeur e forsi le sa nò! »
«Dìghel ti Amor! e digh che nott e dì»
«Sospiri el sò! »

Oh cara vosettina passionada!
Oh benedetto arpegg in ton minor!
Oh benedetta sira inghirlandada
de stell, de fior!

Intramezz ai cadenz da la canzon
battèven. tucc i man, fàven fracass;
ma mì che deslenguava adree a quell son,
pariva on sass.

E sui al farfallinn di me penser,
a quij paroll strionn, m'era duvis
de andàmen cont on voI liger, liger
sù in paradis!

Nè soo chi me tegniss in quell moment
de no perd la reson, córet vesin,
strènget al coeur, e sul bochin rident
fatt on basin!I

 Se alzava intant la luna e la vegmeva
coi ragg sfaciadament adoss a mì.
ma mì che sera in èstes, i credeva
ragg tò de tì.

E stava tanto fiss in di tò oggitt
che i tosanett men furb s'hin n'accorgiuu
e me guardàven con di sghignozzitt
a tutt e duu.

Me ne son daa de quest quand t'ee fenii,
e vedèndem la luna e i oeucc adoss,
e n'accorgèndem d'ess insormentii,
son vegnuu ross.

Hoo voltaa impressa el vòlt, son levaa sù,
cercand on àlter post de setamm giò;
ma per resguard al coeur son staa a temp pù
l'era tutt tò!

Adess mo va inanz tì, che semm al bonn;
canta da quell moment coss'è nassuu;
canta e mì soni. Senza mudà ton
vemm ben tutt duu.